Människan och rummet



I början av 1950-talet introducerades i Sverige en tecknad serie som hette Knallhatten. Den förekom i flera av landets kvällstidningar i form av en strip på fyra, fem bildrutor. Längre avsnitt fanns i serietidningen Fantomen, Upphovsman var amerikanen Al Capp. Synnerligen personligt skildrade han en trapper-familjs tillvaro högt uppe i ett otillgängligt bergsområde.

I serien fanns en bifigur vid namn Li’l Joik, som av någon anledning drabbats av ödet att ständigt vara förföljd av ett regnmoln. Oavsett väderlek och var han än befann sig så regnade ett litet moln just på honom. Men Li’l Joik såg inte ut att vara besvärad av detta. Det verkade som att han vant sig, att det var något som han fick dras med och så småningom slutat tänka på.

Men för betraktaren av serien var det omöjligt att glömma eller bortse från molnet. Det färgade allt vad Li’l Joik sa eller föreslog sig. För betraktaren infann sig i en annan dimension som Li’l Joik själv inte såg sig befinna sig i.

De flesta av oss är inte förföjda av regnmoln, som tur är. Men alla befinner vi oss i en annan dimension som vi inte ser att vi befinner oss i. Vi är förföljda av det rum i vilket vi befinner. Det gäller naturligtvis Li’l Joik utan regnmoln också. Men närvaron av regnmolnet förtydligar det faktum att rummet inte är något vi kan bli kvitt , skaka av oss. Vi kan i viss mån välja rum, eller utforma det med ambitionen att bli ställda i en fördelaktig dager. Likväl förföljer det oss och berättar dessutom om vår ambition. Oftast befinner vi oss i rum över vars utformning vi inte haft någon som helst inflytande och sällan har vi hamnat där av egentlig fri vilja. Sådana rum berättar även om detta.

Med visst fog kan man säga att ovanstående resonemang består av många ord om någonting som är självklart, vilket dock inte är det samma som att det inte har någon betydelse. I vårt dagliga liv reflekterar vi förvisso inte särskilt djupgående över rummets roll, vare sig vi betraktas eller betraktar, upptagna som vi är av våra bestyr och inre tankar.

Och som sagt, oss själva kan vi likt Li’l Joik inte se i det rum där vi befinner oss, utom i det fall då vi blivit avbildade. Och det är just bildframställningen av människan och hennes tillvaro som påminner oss om rummets betydelse. I bildframställningen av människan i rummet tydliggör rummet människans öde, hennes lott i livet eller i ett visst ögonblick.

I detta resonemang avser jag rummet i ordets vida bemärkelse, det som på engelska heter space, vilket innebär att rummet också kan orörd natur. Men det rum som bär spår av människohand, av människa utformat, som enligt min mening starkast väcker känslan av att rummet förföljer oss.

Det avslöjar vår plats i det sociala livet och i historien. Det avslöjas att våra levnadsvillkor, vår existens, är resultatet av en historisk process, där vår egen viljas inflytande är av mindre omfattning än vi vill tro.

Inom stillfotot, måleriet och installationskonsten har insikten om rummets roll alltid varit påtaglig och det är också här den gränsöverskridande utvecklingen skett, medan filmkonsten under lång tid övergivit rummet till förmån för en ohistorisk, pseudosocial narcissism.

Det är inte utan anledning som filmkonsten fortfarande förknippas med ordet drömfabriken. Rummet definierar människan och blottlägger värdet av och förutsättningarna för förverkligandet av de drömmar människan eventuellt har. Rummet talar sanning. Den vill inte alltid vare sig se eller höra, av tradition inte gärna på bio.

Roy Andersson, Filmregissör

< Tillbaka